..av en trogen läsare:)
Hur som helst, det hon skrev om var problematiken med att lämna bort sina barn till någon annan varannan vecka.
I hennes fall, pappan till barnen och styvmamman.
Samma sits som jag är i alltså därav mailet antar jag.
Ja jag kan bara prata utifrån mina egna känslor osv och att min son är borta varannan vecka hos sin pappa tycker Jag är skit jobbigt men, min son måste ju ha en relation med sin pappa också, givetvis får jag bita ihop:)
Huvudsaken är ju att min son vill vara hos sin pappa och tack o lov så vill han det. Annars hade det varit jobbigt om dom inte haft den relationen med varandra.
Den erfarenheten har jag redan och tyvärr (TYVÄRR) så är det min lilla gumma som fått tagit sviterna av det :( En pappa och mamma måste finnas där för sina barn men tyvärr så gör ju inte alla det och tar sitt ansvar.
Sen att kunna slappna av när han är hos sin pappa? Näe det gör jag aldrig.
Jag har ständig kontakt med min son, kollar vad han ska göra eller vilka han är med eller möter upp honom och kollar läget på tex helger.
Det går att räkna på en hand dom dagar han varit hos sin pappa utan att vi pratat på telefon och så..
Orsaken till att jag inte slappnar av när han är borta är inte för att jag tror att dom skiter i honom, tvärtom. Det handlar om att jag inte alls känner hans styvmamma. (och i mitt fall så e de oftast hon som är hemma) Har ingen koll alls på hennes värderingar, förnuft, tankar, regler osv. Vet inte alls vem hon är egentligen..
Så visst förstår jag dig Anna-Lena. Dom flesta som lever som vi kan nog relatera till ditt mail och din oro inför att lämna bort dina barn till någon annan..
Sen ska vi inte glömma att det finns pappor som känner samma oro också över att lämna bort sina barn till mamman som kanske har en ny partner så oron och det här finns hos båda sidor.
Många tankar har man ju (jag iaf) när sonen är borta.
Ringer dom och letar honom om han inte svarar i telefonen på flera timmar på en helg?
Har dom koll på hans skolgång? Vet dom vad han ligger efter med för uppgift om han gör det? Vad han ska göra? Gör dom något åt det? Kontaktar dom skolan?
Hjälper dom honom när han behöver en pusch för att orka med skolan?
Pratar dom med honom som man ska prata? Alltså mer än det ”vanliga” pratet.
Lyssnar dom på honom?
Ja det finns hur mycket som helst jag funderar över jätte ofta. Allra helst nu när han behöver allt vuxen-stöd som han kan få. Hans ålder är ju väldigt känslig, på gränsen till vuxen.
Han behöver vägledning! Gränser! Krav! Ansvar!
Men ja Anna-Lena. Detta ämne kan diskuteras hur mycket som helst för oro och ängslighet är stora känslor som kan fylla ut ens vardag väldigt snabbt om man tillåter det att ta den platsen..
Jag vet inte riktigt vad mer du ville att jag skulle skriva om så du får väl kommentera om det är något mer du vill :)
Tack för ditt mail iaf.. Jätte gulligt av dig att höra av dig så där!
Nu ska jag ut och promenera!
Hejdå!
ELLER för FASEN!! Höll på att glömma den viktigaste saken jag skulle skriva om -
Systeryster kommer HEEEEEEEEM i mars!!! :):):):):)
Fasen va jag längtar!!!! <3<3
